Det kallades för framtiden. Politikerna sa att alla måste ta sitt ansvar för klimatet. Subventioner delades ut och bränslepriserna straffbeskattades till rekordnivåer. För Anders och Maria, en helt vanlig barnfamilj utanför Karlstad, fanns det till slut inget val. De tog ett stort lån och köpte en begagnad elbil.
Tanken var god. De ville göra rätt för sig. De ville bidra till den gröna omställningen. Men idag är drömmen om ett billigare och renare liv förvandlad till en ekonomisk mardröm.
“Vi tvingades in i det här. Det gick inte att pendla med vår gamla bensinbil längre, skatterna åt upp hela lönen. Men nu sitter vi här med ett enormt billån, skyhöga räntor och elpriser som åker berg-och-dalbana,” säger Anders och skakar på huvudet.
En omställning för de rika
När besluten fattas i riksdagen låter det alltid så enkelt. Ministrarna pratar vackert om nollutsläpp och grön teknik. Men de bor ofta i Stockholms innerstad. De har nära till tunnelbanan. De kan åka taxi på skattebetalarnas bekostnad.
För vanligt folk ute i landet ser verkligheten annorlunda ut. Här är bilen inget lyxåk. Den är ett måste för att få vardagen att fungera. Barnen ska till träningen, maten ska handlas och jobbet ligger tre mil bort. När staten gör det omöjligt att köra bensinbil, drabbas de som redan kämpar hårdast.
Många känner nu att klimatpolitiken har blivit ett projekt för eliten. De som har råd att köpa nya lyxbilar får bidrag. De som kämpar med marginalerna får ta smällen.
Vem tar ansvar för notan?
“När elräkningen kom i vintras fick vi ställa in familjens semester. Vi har helt enkelt inte råd,” berättar Maria. Hon tittar på elbilen som står parkerad på uppfarten. Det som skulle vara en smart investering blev en skuldfälla.
Samtidigt läser de i tidningen om brist på el och ett elnät som inte räcker till. Politikerna har tvingat in alla i ett system som inte ens är färdigbyggt. Laddstolparna är för få, köerna är långa och tekniken strular när det blir riktigt kallt.
Sverige ska vara ett föregångsland, heter det. Vi ska visa världen vägen. Men till vilket pris? Är det rimligt att vanliga svenska barnfamiljer ska offra sin trygghet och sin ekonomi för att byråkrater i Stockholm och Bryssel ska kunna slå sig för bröstet?
Anders sätter sig i bilen för att åka till jobbet. Han kastar en blick på batterimätaren. “Vi ville bara göra rätt. Men nu känns det som att vi är de enda som betalar priset.”
