Det kallas för det svenska undret. Den nya gröna industrialiseringen. Politiker och bolagsdirektörer står på rad för att klippa band framför nya batterifabriker och fossilfria stålverk i norra Sverige. Miljarderna rullar. Skattepengar kastas in i gigantiska projekt som lovar guld och gröna skogar.
Men vad händer med samhällena som hamnar i skuggan av fabrikerna?
För Sven, 68, har hemstaden förändrats i grunden. Han har bott här hela sitt liv. Han minns när alla kände alla. Idag känner han knappt igen sig. Gatorna är fulla av tillfälliga baracker. Utländsk arbetskraft flygs in för att bygga fabrikerna, medan den lokala kulturen och gemenskapen trängs undan.
“Det gick så fort. Ingen frågade oss om vi ville bli ett experiment för hela Europas klimatomställning. Politikerna bara bestämde det,” säger Sven.
Samhällsservicen knäcker ihop
Löftena var stora. Det skulle bli nya skatteintäkter och tusentals nya jobb till orten. Men i verkligheten är det ofta kommunerna som får ta smällen. De tvingas låna miljarder för att bygga nya vägar, skolor och avlopp för att möta storbolagens krav.
Sjukvården, som redan gick på knäna, klarar inte trycket. Skolorna är överfulla. Otryggheten ökar i takt med att tusentals gästarbetare rör sig i småstäder som saknar poliser. Vanliga invånare får plötsligt sämre service, trots att de betalar skatt precis som innan.
Och vad händer om den gröna bubblan spricker? Tekniken är ny och osäker. Konkurrensen från Kina och USA är mördande. Om fabrikerna inte bär sig, om bolagen går i konkurs – vem får städa upp då?
Riskerna läggs på vanligt folk
Svaret är enkelt. Det blir du och jag. Det är de svenska skattebetalarna som står för notan när staten delar ut kreditgarantier för hundratals miljarder. Vinster hamnar i fickorna på utländska investerare och riskkapitalister. Förlusterna hamnar hos svenska folket.
“De leker med våra pengar,” konstaterar Sven. Han blickar ut över skogen där träden har skövlats för att göra plats åt ännu en logistikpark. “Det pratas mycket om klimatet, men ibland undrar man om det inte bara handlar om ren och skär girighet.”
Sverige behöver industri. Vi behöver jobb. Men vi behöver inte storhetsvansinne som finansieras med vanliga människors skattepengar. Det är dags att kräva ansvar av de politiker som sålt ut svensk mark och trygghet i utbyte mot fina rubriker i internationella tidningar.
