Bilen. För byråkraterna i storstädernas maktkorridorer är den roten till allt ont. Den ska beskattas, förbjudas och trängas undan till varje pris.
Men för vanligt folk i Sverige är bilen inte en lyx. Den är själva förutsättningen för att vardagen ska fungera. Den är frihet, den är trygghet, och den är ett måste för att få ihop livspusslet. Trots detta bedriver makten ett skoningslöst krig mot bilisten. Och det är de vanliga arbetarna som får betala priset.
Centraliserad makt, lokal katastrof
I stad efter stad fattas samma beslut. P-platser tas bort. Gator stängs av. Nya, svindyra tullar införs. “Vi måste ställa om”, säger politikerna allvarsamt från sina presskonferenser.
Det är lätt att ställa om när man bor mitt i stan, tjänar bra med pengar och kan promenera till jobbet på tio minuter. Det är lätt att hata bilen när man själv kan åka taxi på skattebetalarnas bekostnad.
Men fråga Lars, 52. Han är snickare. Han måste ha sin skåpbil fylld med verktyg för att kunna göra sitt jobb. Nu får han böter nästan varje vecka, för kommunen har tagit bort lastzonerna i centrum för att ge plats åt uteserveringar och elsparkcyklar.
Eller fråga Maria, undersköterska och ensamstående mamma. Hon jobbar natt och slutar klockan sex på morgonen. Bussarna går inte då. Hon måste köra bil. Men nu har hennes bostadsbolag tagit bort parkeringarna utanför hennes hus. Hon tvingas ställa bilen flera kvarter bort och gå ensam i mörkret i ett område där otryggheten breder ut sig.
Verklighetsfrånvända beslut
Detta är stadsplanering när den är som sämst. Det är skrivbordsprodukter skapade av människor som saknar förståelse för hur en helt vanlig svensk familj lever sitt liv. De ritar sina kartor och drar sina streck, utan att bry sig om konsekvenserna.
När man tvingar bort bilen slår man sönder förutsättningarna för hela samhällen att fungera. De små lokala butikerna dör när kunderna inte längre kan parkera. Äldre människor isoleras i sina hem när de inte längre kan få skjuts ända fram till dörren.
Vi måste sluta straffa de som håller Sverige rullande. Städerna ska planeras för de människor som faktiskt lever i dem – inte för de politiker som vill samla poäng i fikarummet. Det är dags att byråkraterna kliver ur sin egen bubbla och inser att utan bilen stannar Sverige.
