Det är en mulen tisdag i en mellansvensk småstad. Tomas, 55, genar över det gamla kullerstenstorget på väg till jobbet. Mitt på torget står något nytt. Det ser ut som en hög med skrot. Rostiga rör som spretar åt alla håll.
Det kallas för modern konst. Prislappen? Två miljoner kronor. Betalt av skattebetalarna.
Samtidigt har kommunen precis meddelat att de måste spara. Äldreboendet i grannbyn ska stängas. Skolbarnen får sämre mat i bamba. Men pengar till obegriplig konst, det fanns det tydligen gott om.
“Man tror ju att det är ett skämt,” säger Tomas och skakar på huvudet. “Min gamla mamma får ingen plats på boendet, men kommunen kan köpa rostig plåt för miljoner. Vem har ens bett om det här?”
Kultureliten bestämmer
Svaret är att ingen vanlig människa har bett om det. Besluten tas över våra huvuden. I kommunhusen och på statliga myndigheter sitter experter. De pratar ett språk som ingen annan förstår. De tycker att konst ska “utmana” och “provocera”.
Men varför ska vanligt folks skattepengar användas för att provocera vanligt folk?
Förr i tiden handlade offentlig konst om att försköna våra samhällen. Man byggde statyer av lokala hjältar. Man skapade vackra parker där människor kunde samlas och känna stolthet över sin hembygd. Det skapade gemenskap. Det var något alla kunde förstå och uppskatta.
Idag verkar syftet vara det motsatta. Kulturen har blivit ett projekt för en liten elit i storstäderna. De delar ut bidrag till varandra. De hyllar varandras obegripliga verk. Och notan skickas till vanligt folk ute i landet.
En klyfta som växer
Det handlar inte bara om pengar. Det handlar om respekt. När politiker prioriterar märkliga kulturprojekt framför grundläggande trygghet, då brister tilliten. Det skapar en spricka mellan folket och makten.
Tomas går vidare mot sitt jobb på fabriken. Han betalar sin skatt, precis som han alltid har gjort. Han gör sin plikt. Men han kan inte låta bli att känna sig överkörd.
“Kultur ska väl vara till för oss alla?” undrar han. “Inte bara för några fina herrar och damer som vill leka märkvärdiga för våra pengar.”
Det är en fråga som fler politiker borde ställa sig. Innan de köper in nästa rostiga hög med skrot.
