Det kallas “förtätning”. Det är det finaste ordet våra politiker och stadsplanerare vet just nu. Överallt i Sverige ska det byggas tätt, högt och kompakt. De säger att det är modernt. De säger att det räddar klimatet. Men för vanligt folk som måste leva i detta experiment är verkligheten en helt annan.
När byråkraterna ritar sina städer på fina kontor ser det bra ut på pappret. Men vad händer när skisserna möter verkligheten?
Tryggheten byts mot trängsel
Ta exemplet med våra blåljuspersonal. För att göra städerna mer “levande” har man smalnat av gatorna. Man har byggt ut trottoarerna, satt upp stora betonghinder och fyllt vägarna med cykelfiler. Tanken är att vi alla ska cykla eller gå. Men när olyckan är framme fungerar inte denna utopi.
Johan är ambulanssjukvårdare. Han larmar om hur de nya, trånga gatorna kostar liv. “Vi kommer helt enkelt inte fram,” säger han. “Gatorna är för smala. Det finns ingenstans för bilarna att flytta sig när vi kommer med blåljus. Varje sekund räknas, men vi sitter fast.”
Hur kunde det bli så här? Svaret är enkelt. De som fattar besluten prioriterar sina egna arkitektdrömmar framför medborgarnas grundläggande trygghet. Säkerhet och lag och ordning får stå tillbaka för politiska modenycker.
Vem bygger de för?
Samtidigt som det byggs dyra, trånga lägenheter försvinner våra gemensamma andningshål. Små grönområden där barn tidigare kunde spela boll asfalteras över. Parkeringsplatser tas bort. De gamla, trygga kvarteren där grannar kände varandra byts ut mot anonyma betongkomplex där ingen vet vem som bor i dörren bredvid.
Det skapar en känsla av otrygghet. När staden blir för trång och anonym försvinner den sociala sammanhållningen. Man känner inte längre sina grannar. Det blir lättare för gäng och brottslighet att slå rot när ingen längre har överblick över sitt eget kvarter.
Politikerna som driver igenom dessa byggprojekt bor sällan i dem själva. De bor ofta i rymliga villor med trädgård i lugna områden. För dem är förtätning bara ett spännande projekt på en dataskärm. För vanligt folk är det en försämrad livskvalitet.
Sverige behöver städer som fungerar för människor, inte städer som ser bra ut i arkitekternas prispärmar. Det är dags att vi bygger för trygghet, rymd och gemenskap igen.
