Potthål stora som badkar. Sprickor i asfalten. Tåg som ställs in för minsta lilla snöflinga. Sveriges infrastruktur knakar i fogarna. Det märker alla som försöker ta sig till jobbet. Ändå betalar vi bland de högsta skatterna i världen. Frågan många ställer sig är självklar: Vart tar alla pengar vägen?
Mikael pendlar fem mil varje dag. Han behöver bilen för att klara vardagen. Det finns inga bussar som passar hans arbetstider. Men vägen han kör på är en mardröm. Förra veckan slog han sönder en fälg i ett potthål som aldrig tycks bli lagat.
“Det är rent ut sagt bedrövligt. Bilen går sönder, och det är jag som får betala för reparationen. Trafikverket gör ingenting,” säger han irriterat.
Skatten höjs, servicen minskar
Det är en frustration som delas av hundratusentals svenskar. Vi gör rätt för oss. Vi går till jobbet. Vi betalar skatt på lönen, skatt på bensinen, skatt på bilen. Men staten levererar inte sin del av avtalet.
Samtidigt som vägarna på landsbygden förfaller, pratar politikerna om gigantiska och snordyra höghastighetståg som bara ska gynna ett fåtal storstadsbor. Pengar läggs på dyra utredningar, på myndigheter som sväller och på byråkrati som inte skapar något verkligt värde.
När man påpekar bristerna, skyller politikerna på varandra. Det är budgetens fel, det är förra regeringens fel. Men för Mikael, och alla andra som står där med en trasig bil eller fryser på en tågperrong, spelar bortförklaringarna ingen roll.
Eliten tar tunnelbanan
Avståndet mellan de som styr och de som styrs blir plågsamt tydligt. Politikerna i riksdagen kan ta tunnelbanan till jobbet. De slipper oroa sig för dåliga grusvägar och inställda regionaltåg. Deras verklighet är enkel och smidig.
Men för Sverige som land är fungerande vägar ett måste. Industrin måste få fram sina varor. Människor måste kunna jobba och hämta barn på förskolan. När infrastrukturen faller isär, faller en del av Sverige isär.
“Det handlar om sunt förnuft. Laga de vägar vi har innan ni drömmer om miljardprojekt,” säger Mikael. Det är ett krav från verkligheten. Ett krav som det är hög tid att de styrande tar på allvar.
